Saker kommer i fel ordning nu. Givetvis skulle jag ha börjat med en uppdtering eftersom det är närmare ett halvår sedan jag skrev något. Min terapeut blev sjuk och skulle skicka en ny tid till mig. Jag fick aldrig någon tid så jag tänkte att jag är väl för välanpassad för honom också. Visst blev jag irriterad eftersom jag inuti inte är så välanpassad som det ser ut på ytan. Men, i alla fall, sedan sist har jag flyttat, jag köpte en liten bostadsrätt som jag nu håller på att renovera när jag har tid och lust. Sommaren har varit en härlig sommar med mycket resande. Mina barn har det bra vad jag vet. Allt har känts lugnt och skönt och jag har mått oförskämt bra. Helt enkelt har jag njutit av tillvaron. Det gäller att ta vara på stunderna av lycka för rätt som det är händer det något igen. Det är ändå en positiv erfarenhet, jag har lärt mig att leva i nuet till stor del. Åtminstone när det gäller positiva händelser så vill jag ta dem till mig och må bra av dem.

Efter semestern hörde min terapeut av sig igen, jag var ganska irriterad för jag tycker att han kunde hört av sig tidigare. Hur som helst så bestämde jag mig för att ge det en chans till. Nu har jag gått några gånger igen. Egentligen är det bättre att gå på terapi när man mår bra, på något sätt känns det som att det ger mer. Det blir ett samtal och ett utbyte när jag kan diskutera saker nyktert och sakligt istället för att sitta där som ett gråtande vrak. Just nu pratar vi mycket om hur jag ska få den där lilla flickan att hålla sig borta i vissa situationer. Hon behövs inte längre men eftersom jag aldrig har fått lära mig att det är tillåtet att visa känslor så överreagerar hon och tar över. Jag tar till samma metoder som när jag var barn genom att reagera överdrivet med gråt eller ilska i tron att ingen lyssnar på mig om jag inte överreagerar. Vilket i sig är konstigt eftersom jag alltid blev bestraffad eller hånad när jag reagerade så som barn. Där finns det en del att jobba med, jag är vuxen och borde kunna reagera vuxet. Jag har bara inte lärt mig hur en vuxen reagerar eftersom mina förebilder inte var några bra förebilder.

Ändå har jag lärt mig att inte skämmas så mycket för den jag är. Vi pratar mycket om vad som är normalt eller inte normalt. Jag har ett behov av att passa in i mallen istället för att acceptera mig själv som jag är. Idet fallet är min terapeut ovanligt klok. Han har fått mig att inse att det är inte så viktigt att vara i normalpopulationen. Alla har rätt att vara den de är utan att dömas för det. Rent intellektuellt har jag alltid vetat det men känslomässigt har det alltid varit viktigt att inte sticka ut för mycket. "Vad ska grannarna säga?" Senaste tiden har jag börjat prova mina vingar och tagit ut svängarna lite mer för varje gång och vet ni? Jorden går inte under! Jag överlever och mår dessutom bra av det :) Positiv spiral på gång :) Hoppas bara att jag kommer ihåg det när nästa svacka kommer.

Hösten har varit en fin höst som mer har bestått av sommar än av höst. Det gör också underverk för min del eftersom jag inte tycker om vinter. Det får mig också att tänka att jag är till viss del årstidsbunden. Nu har det pratats mycket om att hösten och vintern är i antågande och jag känner hur ångesten smyger sig på. Jag vill inte ha vinter igen trots att jag har svettats otroligt mycket denna sommar. Det skyller jag dock på att jag tror att jag håller på att bli en klimakteriekärring. Ändå svettas jag hellre än jag fryser förutom på nätterna, det är svårt att sova när det bara rinner om en. Efter en dusch är man lika äckligt klibbig inom fem minuter igen.

En salig blandning här :) Det kanske blir så när man har en sömnlös natt, tankarna snurrar åt alla möjliga håll. Ändå är jag för tillfället lycklig och vill inte tillåta ångesten att gripa tag i mig fast den lurar om hörnet. Just nu försöker jag istället intala mig att det är en tillfällig svacka som väcktes av klassträffen. Jag ska prata med terapeuten om det på tisdag tänker jag. Han har säkert några kloka ord att säga om det också. Det är troligen helt normalt, haha, nu är jag där igen, normalt...tänk att det är ett så värdeladdat ord när det egentligen bara talar om hur merparten är. Istället ska jag vara stolt över att inte vara normal, det är ju det som gör mig till den jag är. Jag ska bejaka mina udda sidor...hahaha...undrar om jag någonsin kommer att verkligen få in det i min knäppa hjärna...nähä, nu börjar det bli alltför svamligt så ska nog ägna mig åt min bok istället efter att jag tagit en glutt på facebook...godnatt!