irmeli

har tänkt så många gånger att jag borde försöka få ur mig all skit men på något sätt räcker inte tiden till...vissa saker finns kvar och andra har jag faktiskt lyckats lägga i ett eget rum, det finns men gör inte lika ont längre. Men en del "småsaker" finns kvar som en tagg ändå. Som att jag var tvungen att äta mina egna spyor, det är väldigt svårt att lägga bakom sig för det är så extremt förnedrande. Spyor är sådant man kastar, inte äter.

 

Likadant med att lura oss att äta saker som hon visste att vi inte tyckte om och sedan njutningen i att tala om för oss vad det var i och skratta åt oss för att vi åt sådant som vi egentligen avskydde. Lungkorv är ett sådant exempel, först glädje, kom ska ni få smaka en ny korv. Korv är gott så vi springer genast dit i glädje över att vi ska få smaka något vilket vi aldrig får annars. Vi får varsin korv och jaa, lite starkt men ganska gott ändå. Då ler hon det där elaka leendet och frågar om vi vet vad vi nyss ätit. En olustkänsla byggs upp men på barns aningslösa vis svarar vi näe. LUNGKORV säger hon då, det är grisens lungor och njurar och lever hahaha, ni som avskyr lever men nu vet jag att ni kan äta det så inga protester nästa gång vi har det!

 

Samma sak med paltbröd, det har jag iofs aldrig gillat men tack vare att jag blev itvingad det lärde jag mig att hata det. Med min glutenallergi blev det lättare att hata det, trots att jag inte tålde det var jag tvungen att äta det vilket ledde till att jag fick spy upp det direkt.

 

Tack snälla goda moder för att du lärde mig hata inälvsmat! Idag äter jag ingenting som blodpudding, lever, njurar etc och jag har heller inte lärt mina barn att äta det. Kanske du trodde att du gjorde rätt men ack, barn lär sig inte av att bli bemötta på det sättet, istället bygger det upp en avsky.