Jaa, jag borde vara lycklig. Jag har ett jobb jag trivs med, jag har en universitetsexamen, jag har en lägenhet, jag har två underbara barn. Så varför i helvete är jag inte lycklig??? En vän sa till mig att idag har vi för mycket tid att tänka, därför är vi mer olyckliga idag än förr i tiden. Hmmm???? Han menade på att förr var man så upptagen med att överhuvudtaget överleva så då hade man inte tid att tänka på lycka eller olycka, man bara fanns. Kanske det stämmer? För jag kan ju hålla med om att livet har varit en kamp för att överleva och nu när jag "bara" har mig själv att tänka på finns utrymme för funderingar av olika slag. Men ändå...någonstans blir det fel iallafall, jag tycker faktiskt att jag har rätt att få njuta av den tiden då, jag vet inte hur det är för andra men jag tycker att jag har haft mitt helvete på jorden så att jag förtjänar att få vara lycklig de år jag har kvar. Visst, i ärlighetens namn är jag inte ständigt olycklig men de bra stunderna uppväger inte de dåliga. De dåliga är så många fler...