går omkring...och så vidare...jag är så ledsen för att jag inte kan acceptera att mina barn har sina egna liv..

Jag tycker att jag försöker visa dem hur mycket jag älskar dem genom att komma ihåg deras födelsedagar och ge dem vad jag kan, när jag fick mitt skadestånd fick de pengar trots att jag behövde pengarna själv.

Nu har deras pappa dött, jag kunde inte vara där själv men försökte stötta dem genom pengar istället, jaa, fel av mig för pengar visar inte kärlek på samma sätt som genom att vara närvarande. Men av praktiska orsaker kunde jag inte vara där och jag trodde att de förstod det.

Jag har alltid gett dem pengar i födelsedagspresenter, de har alltid sagt att de vill ha det istället för presenter. Tydligen har jag gjort fel.

Min födelsedag har aldrig varit viktig, de har glömt den många gånger och jag har alltid låtsats som att det inte spelar någon roll, jag har alltid tänkt att det kommer senare när de är vuxna.

Efter deras pappas död har saker förändrats, det är som att jag inte tillåts att sörja för att vi var skilda, jag som var gift med honom och skaffade våra barn med honom, han var min bästa vän trots att vi var skilda. Deras pappa, och jag är bara ett ex som inte har några känslor kvar eftersom vi var skilda. Jag känner honom lika bra, om inte bättre eftersom jag har känt honom i så många fler år, varför skaffade jag barn med honom om jag inte visste att han skulle bli en bra pappa?

Nu finns jag inte ens...hans vänner och hans gayliv är mer viktigt att hålla kontakt med, han har blivit en BÖG och det är det som ska firas, inte hans liv innan med att han faktiskt valde att försöka leva ett straight liv och skaffa barn, om han inte hade valt det hade hans barn inte funnits! Han själv var stolt över att vara bög men han skröt inte över det, hans chef och de ställen han arbetade på visste inte om det. Men efter hans död ska det basuneras ut till kreti och pleti. Farmor ska visas tatueringar och pins, ja, hon visste om det men varför plåga henne med saker hon accepterar men inte gillar?

En avvikelse, sorry, min bitterhet och ledsenhet som pratar...

I vilket fall, min yngste fyller år nu i mars, jag skickar ett paket, skickar honom trackingnumret, efter ett par dagar skickar jag en fråga om paketet kommit fram, efter ännu ett par dagar kollar jag trackingen och ser att det är levererat, dagen går och jag hör ingenting.

Är jag helt dum i huvudet som tycker att jag åtminstone borde få reda på att paketet kommit fram? Jag begär inte ett tack men åtminstone, ja, det har kommit fram.

Nu känns det så orättvist, varför ska jag komma ihåg deras dagar när de kan glömma bort min? De är mina barn och jag älskar dem över allt annat men varför ska jag "göra mig till" när det inte räknas för jag "finns ju där var dag"?