Det här är riktat direkt till dig som jag kallade för mamma i mitt tidigare liv. Det finns ingen som jag föraktar mer än dig, hur kan du sova gott på nätterna när du beter dig som du gör? I mina ögon är det så himla märkligt att INGEN mer än jag, någonsin har sagt till dig hur du bär dig åt. Och det vet vi ju båda hur det har slutat. Det är klart, antingen slår du dem eller så försvinner de ur din bekanskapskrets. Jag har tyckt synd om din man sedan jag var barn, antagligen var det därför jag aldrig berättade för någon, jag tyckte för synd om honom och han var ändå oftast snäll.

Du klagar nu över att det är en massa tjafs, ja, men vem startade det då? Om du hade hållit dig till det som var uppgjort hade det inte blivit något tjafs och syrran hade kunnat vara med på vårt bröllop. Nu missar hon det, tack vare dig. Likadant med skjutsande, du tror som alltid att du kan slingra dig ur saker genom att låtsas som att det aldrig var bestämt. Jag har svart på vitt från syrrans personal att jag har talat om att om ni inte kan hämta eller lämna, så får hon ta bussen ena sträckan. Men det ville inte du utan då skulle ni lämna av henne hos oss, du fick till och med adressen. Och när det närmar sig och du måste stå upp till dina löften, då är det annan musik i skällan, då är ingenting bestämt, du har bara gett förslag, osv, osv, jag mår illa. Dessutom har du mage att få det att låta som att det är mitt fel att det blir tjafs, ja, det blir tjafs för att jag inte följer dina order som du alltid tror att folk ska göra. Angela Channing, alla dansar efter din pipa, annars blir de arvslösa!

Världen snurrar inte runt dig, du är en psykopat eller en narcissist, vet inte riktigt vad som passar bäst in, båda har samma drag att de ena sekunden kan slå sina barn och nästa sekund stå och låtsas som ingenting inför grannarna. Du kallar dig religiös och andlig, ingenstans passar ditt beteende in, du skulle passat i Jehovas vittnen eller någon annan sekt.

Och där kommer vi till rubriken, eftersom du påstår dig vara andlig, kan jag ju tala om att det är jag med. Din älskade pappa kom till mig två veckor efter sin död och ville be om ursäkt för hur han hade behandlat mig i sitt liv. Först var jag väldigt tveksam och ifrågasatte om han inte tyckte att det var lite försent för det. Jag fick inget svar, utan han böjde istället sitt huvud och började gå iväg. Jag skriker efter honom att det är försent, men att jag förlåter honom. Jag tror dock inte att det gick fram för han blev utsedd till min skyddsängel efter det, hahaha, ödets ironi eller?

Men, du kan glömma det, du blir aldrig förlåten, jag har alltid försökt att vara den vuxne av oss, men ännu en gång har du gått för långt. Försök inte ens komma efter din död, du kommer i ogjort ärende, du får ta ditt straff och göra bot som han fick göra. Det jag alltid har tyckt varit konstigt med din så kallade andlighet är att de alltid har sagt det du vill höra. Mina andar talar om även saker som jag gör fel. Tråkigt nog tror jag inte på himmel och helvete, men om jag hade gjort det skulle du få brinna i helvetet i all evighet.