Bloggen handlade från början om terapi, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. I huvudsak använde jag den som ett terapiredskap för att bearbeta mina egna reaktioner och minnen.
Nu skriver jag om vad som faller mig in, om mitt nya liv i Holland blandat med mitt gamla liv i Sverige.
så blir jag så förbannat irriterad på mig själv för att jag fortfarande tar åt mig. WTF, jag är snart 50 år och reagerar fortfarande som det lilla barnet som vill ha mamma och pappas bekräftelse (trots att de faktiskt inte är mamma och pappa). Min hjärna inser att det är totalt meningslöst, men känslorna som väcks är fortfarande barnets. Är inte det sjukt?
Jag kan inte ens förklara det för mig själv, jag verkligen föraktar dem och vill känna likgiltighet inför dem och ändå reagerar jag som ett barn som vill att deras föräldrar ska älska dem. Jag älskar min biopappa mer, trots att jag bara har träffat honom ett fåtal gånger, men han kan inte såra mig lika mycket som dessa så kallade föräldrar som jag är uppväxt med. Någon som har en idé om varför? Är blod tjockare än vatten eller?
Född 1967, mina bioföräldrar är/var från Finland. Socialen i Finspång tog hand om oss och skickade oss till fosterhem, barnhem och nytt fosterhem. Som vuxen har jag genomgått tre års terapi för att kunna bearbeta min barndom.
2014 flyttade jag till Holland. Nu är jag en person som retar mig på det mesta ;) Jag blir fruktansvärt arg över orättvisor och klagar på allt och inget!
Det som för tillfället finns i min hjärna spottar jag ut här, inget är förbjudet att avhandla. Jag har varit tyst för länge, så nu använder jag min blogg från stort till smått.
