irmeli

Bloggen handlade från början om terapi, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. I huvudsak använde jag den som ett terapiredskap för att bearbeta mina egna reaktioner och minnen. Nu skriver jag om vad som faller mig in, om mitt nya liv i Holland blandat med mitt gamla liv i Sverige.

lite av varje

Kategori: Allmänt

såå, vad ska jag hitta på nu då, känner att jag är färdig med Mogata nu...och konstigt nog känns det som att jag verkligen, efter alla år är färdig, ska väl inte ropa hej än, kanske blir ett gnällinlägg till i morgon, men det får bli då det, för tillfället är jag, trots allt, ganska nöjd med att äntligen riktigt låta allt hat komma fram.

Jag vet att många tycker att jag överdriver och undrar hur jag kan ha sådana känslor efter så många år. Sanningen är nog att jag aldrig gett upp, jag har alltid tidigare trott och hoppats att vi på något sätt ska komma till, kanske inte gillande igen men, åtminstone accepterande.

Det är inte ens fel när två träter, nej, jag har säkerligen min del i det hela, men den ena droppen efter den andra som jag under alla år har stått ut med. Det behövs tyvärr bara den där sista lilla droppen och det tar hus i helvete. Då spelar det ingen roll vad den andra säger och jag tror att jag äntligen har kommit till insikt om det nu.

Hon hatar mig så mycket så vad jag än säger ger fel signaler till henne och jag hatar henne så mycket så att vad hon än säger ger fel signaler till mig. Så varför ens försöka? Jag menar varenda ord jag spydde ut igår och när jag läser det så hade jag också undrat hur och varför man kan känna så om jag inte hade känt personen väldigt väl.

Och igen, jag vill verkligen inte lämna syrran i sticket, både hon (och hennes mor) och jag vet att jag är den av syskonen som faktiskt verkligen bryr mig om henne. Hon har varit "min" sedan hon föddes. Jag bytte blöjor på henne, jag var alltid barnvakt till henne, hon fick somna i min säng på kvällarna, jag hade koll så att hon inte krampade. Det gör ont, men jag orkar inte med alla intriger mer...

Givetvis vet jag att hon inte är oskyldig till vad som sker, MEN hon är trots allt handikappad och inser inte riktigt vad hennes handlingar leder till. Där kan jag tycka att vi alla som finns runt henne har ett gemensamt ansvar, men det är inte det lättaste när hennes närmaste hatar varandra och personalen måste stå i mitten. De måste ta hand om henne efter alla tillfällen som leder till krockar. Det kan inte vara lätt att jobba då, trots det kan jag tycka att de borde stå upp lite mer för henne.

De är experterna och borde kunna tala om, både till mig och hennes mamma att det här är inte bra för henne. Hon borde inte få så stort utrymme som hon faktiskt har, med att manipulera sin omgivning. Samma sak med hennes så kallade pojkvän, haha, där är vi nog alla egentligen överens, ingen av oss tycker att han är bra för henne och att han utnyttjar henne.

Var går gränsen för personlig integritet?
Kommentera inlägget här: