Det pratade vi mycket om igår och jag vill få min hjärna att inse att det är en mängd energi som går åt till att bära på alla känslor. Jag vill att min barndom ska vara en del av mitt liv som jag kan tänka tillbaka på utan alla dessa känslor som väcks upp. Jag vill kunna se tillbaka och konstatera att så var det och sedan släppa det. Varför ska jag ödsla energi på personer som inte betyder något för mig längre? Jag behöver aldrig se dem mer, de kan inte skada mig mer.

"Min terapeut" (jag låter som i en amerikansk film, min terapeut säger...;)) menar på att ju mer jag får upp till ytan desto mer bearbetar jag det och kan lägga det i minneshögen som ett dåligt minne. Just det att jag ändå kan prata om det utan tårar är ett framsteg i detta, det visar att känsloladdningen ändå får ur sig energi som jag sedan kan använda till annat. Han tycker också att det är bra när jag visar min ilska och frustration som jag inte fick visa som barn.

Ut med det, ge kärringen vad hon tål, bra att du visar att du blir arg på henne! Ut med hatet! Där kom vi in på hatet som jag aldrig riktigt tillåtit mig att känna. För mig är hat ett starkt ord och jag ser själv inte att jag bär det inom mig. Henne har jag nog lättare att hata för hon var dagligen rent elak mot oss. Honom har jag svårare att hata för han gick i hennes ledband. Honom tycker jag mer synd om som var så styrd av hennes nycker och ideér.

Det sägs ju att man ska igenom olika stadier så jag kanske börjar få fram den ilskan som jag tidigare inte vågat känna fullt ut. För tillfället är den utblandad med sorg och tycka synd om. Till slut kanske det kan bli det jag önskar, bara ett dåligt minne som inte kräver någon energi från mig. Somliga straffar Gud meddetsamma var ett stående uttryck när jag var liten. Jaa, men vissa får sitt straff senare i livet kanske, han kanske är lite finurlig och låter en del vänta ett tag. De är båda två märkta av ständiga smärtor och jag kan inte låta bli att känna en viss skadeglädje över det. Det är kanske Guds straff över dem att elakheterna ska krypa ut genom smärta (som är ett annat uttryck jag ofta fick höra, när man hade ont någonstans var det elakheterna som kröp ut).

Nu ska jag jobba så hinner inte ta mer just nu, jag får återkomma med hämndlystnaden senare. Den diskuterade vi också under sessionen.