Varför är människor så snabba att döma? Jag fick höra igår att det är en av mina bästa egenskaper att jag lyssnar utan att döma. Varför ska jag döma? Det är hans liv och hans historia. Den är inte vacker, men varför ska jag döma honom? Han var ett barn och som barn kan man aldrig göra de rätta bedömningarna och valen i livet.
Man tror att man är vuxen när man blir tonåring men är inte det. Man behöver fortfarande kärlek, ledning och lärdomar. Om man inte har fått det tidigare i livet så kan man inte göra de rätta valen.

Trots all kunskap som finns idag, finns fortfarande inte förmågan att kunna lyssna utan att lägga in sina egna värderingar. Ingen vill lyssna utan att döma eller fråga hur man kunde tillåta det. Som barn har man egentligen inget val, man är lärd att lyssna på de äldre och om de äldre gör fel så gör man själv fel, vilket förföljer en hela livet.

Idag är vi också lärda att allt måste vara positivt, vilket gör att du skäms för att du inte kan se det positiva. Du ska kritiseras om du säger något negativt, det är en press på alla att man måste ta vara på livet och även om det är skit så ska du vara glad för att du har överlevt. Du sitter här och nu är du ju gift, det är väl bra?

Att överleva är inte samma sak, även om jag är gift och har passerat en del av mitt liv som jag helst vill glömma. Det förflutna betyder mer än människor vill erkänna, det påverkar hela ditt liv och det spelar ingen roll att du försöker se det positiva i allt som händer. Men så är det numer fult att ens tänka för vi måste ju leva i nuet och se de små sakerna. Jo tack, jag mår skit, men solen skiner och det måste jag ju vara glad och tacksam för, annars är jag en dålig människa.

Och myndigheterna undrar varför människor mår sämre psykiskt idag?