irmeli

Bloggen handlade från början om terapi, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. I huvudsak använde jag den som ett terapiredskap för att bearbeta mina egna reaktioner och minnen. Nu skriver jag om vad som faller mig in, om mitt nya liv i Holland blandat med mitt gamla liv i Sverige.

Jeetje

Kategori: Allmänt

Idag är en dag där allt händer och trots att det mesta är goda nyheter, vaknar paniken.

Jag gillar inte att prata i telefonen, vilket är värre än vanligt när jag dessutom måste prata holländska. Signalen får mig att hoppa två meter och jag måste alltid samla ihop mig innan jag kan svara. Idag har det ringt fyra gånger.

De dåliga nyheterna är att först ringer arbetsförmedlingen här och talar om att jag måste betala tillbaka i princip allt jag har fått från dem, då är man minsann höginkomsttagare och ska leva på noll. Jag bara säger ja och skicka mig en räkning. Nänä, så enkelt är det inte. Först måste det gå till någon annan avdelning som kommer att ringa mig och göra upp om hur vi ska lösa det. Sedan får jag ett brev om vad vi har beslutat. Därefter antar jag att jag får betala.

Nästa samtal är från skattemyndigheten som faktiskt har goda nyheter. Jag får tillbaka på skatten för min glutenintolerans för tre år. Jag är helt värdelös på ekonomi och har ingen koll på vad man kan begära eller inte och fick ett tips om att man kan försöka i efterhand så vi skickade in en förfrågan som nu är godkänd. Det underlättar en hel del nu när jag varit hemma och vår ekonomi är körd i botten.

Tredje och fjärde samtalet kom från ett jobb jag har sökt och de vill att jag ska komma på en andra intervju, så även det goda nyheter, förhoppningsvis får jag åtminstone några timmar i veckan, uselt betalt, men bättre än att gå hemma. Förhoppningsvis kan jag distrahera mig själv från mig själv, min hjärna behöver något annat att tänka på.

Jag antar att det här visar att för mig fungerar inte positivt tänkande, trots att jag får goda nyheter får jag överbelastning och kan inte tänka klart. Rent rationellt kan jag inse att det här är inget att få ångest eller panik över, men känslorna och min kropp hänger inte med min hjärna.
Kommentera inlägget här: