Haha, jag tror att jag äntligen har nått det! Säger man inte att man måste igenom fyra stadier innan man kan förlåta och gå vidare? Nu kommer jag inte ihåg alla, men vet att hat är ett av dem.

Hat eller förakt, kanske är det två olika stadier, men för tillfället är det allt jag känner för min barndom. Jag hatar och föraktar allt den står för. Myndigeterna, mina fosterföräldrar, den jag har blivit, i princip allt...

Trots det försöker jag verkligen att njuta av det jag har nu, jag har min kärlek, jag har mina barn med respektive, jag har ett barnbarn (som jag borde ha ringt till i helgen), jag har min handikappade syster som ringer tio gånger per dag, jag jobbar för mycket, men jag älskar de delarna av mitt liv.

Jag önskar bara att de positiva delarna en dag kan överväga de negativa...