Jag gråter lätt och mycket. Det är tacksamt att bli retad för. Ska du tjuta nu igen är något jag ofta får höra. Tjut en skvätt så går det över, torka tårarna med klöver, är en annan ramsa jag ofta får höra. Pappa brukar säga åt mig att vara tyst annars ska jag få något att tjuta för. Jag försöker ständigt att låta bli att gråta men jag kan inte hur jag än försöker, tårarna bara finns där och vill ut. Jag skäms över det och försöker istället vara kaxig eller gå ifrån när jag känner att de är på väg.

Det har jag med mig än idag. Jag hatar fortfarande att gråta men numer har jag insett att det är en del av mig så jag skäms inte lika mycket för det. Istället kan jag svara att det ska jag när någon frågar. De gånger jag skäms för mina tårar är när jag inte tycker att det finns någon anledning till dem. De kommer lika lätt av glädje som av sorg så egentligen borde jag kanske vara tacksam för att jag har ett rikt känsloliv. Men än idag får jag höra att jag är överkänslig och det slår kanske extra hårt på mig eftersom jag blev så retad för det när jag var liten.