irmeli

Det pratade vi mycket om igår och jag vill få min hjärna att inse att det är en mängd energi som går åt till att bära på alla känslor. Jag vill att min barndom ska vara en del av mitt liv som jag kan tänka tillbaka på utan alla dessa känslor som väcks upp. Jag vill kunna se tillbaka och konstatera att så var det och sedan släppa det. Varför ska jag ödsla energi på personer som inte betyder något för mig längre? Jag behöver aldrig se dem mer, de kan inte skada mig mer.

"Min terapeut" (jag låter som i en amerikansk film, min terapeut säger...;)) menar på att ju mer jag får upp till ytan desto mer bearbetar jag det och kan lägga det i minneshögen som ett dåligt minne. Just det att jag ändå kan prata om det utan tårar är ett framsteg i detta, det visar att känsloladdningen ändå får ur sig energi som jag sedan kan använda till annat. Han tycker också att det är bra när jag visar min ilska och frustration som jag inte fick visa som barn.

Ut med det, ge kärringen vad hon tål, bra att du visar att du blir arg på henne! Ut med hatet! Där kom vi in på hatet som jag aldrig riktigt tillåtit mig att känna. För mig är hat ett starkt ord och jag ser själv inte att jag bär det inom mig. Henne har jag nog lättare att hata för hon var dagligen rent elak mot oss. Honom har jag svårare att hata för han gick i hennes ledband. Honom tycker jag mer synd om som var så styrd av hennes nycker och ideér.

Det sägs ju att man ska igenom olika stadier så jag kanske börjar få fram den ilskan som jag tidigare inte vågat känna fullt ut. För tillfället är den utblandad med sorg och tycka synd om. Till slut kanske det kan bli det jag önskar, bara ett dåligt minne som inte kräver någon energi från mig. Somliga straffar Gud meddetsamma var ett stående uttryck när jag var liten. Jaa, men vissa får sitt straff senare i livet kanske, han kanske är lite finurlig och låter en del vänta ett tag. De är båda två märkta av ständiga smärtor och jag kan inte låta bli att känna en viss skadeglädje över det. Det är kanske Guds straff över dem att elakheterna ska krypa ut genom smärta (som är ett annat uttryck jag ofta fick höra, när man hade ont någonstans var det elakheterna som kröp ut).

Nu ska jag jobba så hinner inte ta mer just nu, jag får återkomma med hämndlystnaden senare. Den diskuterade vi också under sessionen.

Varför är det ett så svårt ämne? Varför tolkar man det vissa säger som negativt och det andra säger som positivt fast de egentligen säger samma sak? Varför tar man vissa saker personligt och andra med en axelryckning? Idag har varit en dag med många funderingar över detta. Dagen började med min terapi. Där accepterar jag det mesta och försöker fundera, jag kan vara lugn, saklig och väldigt analyserande över mig själv. Vid lunch var jag med min son till en sjuksköterska. Efter en stund med henne får jag ett mindre spel och talar om vad jag tycker och tänker om deras bemötande av människor. Nu ikväll har jag haft en diskussion med en person som jag tycker väldigt mycket om. Den pendlade mellan gråt och skratt, ilska och till slut samförstånd.

Beror det på deras bemötande av mig, mitt bemötande av dem, känslomässiga band, känsliga ämnen, eller varför reagerar man så olika? Jag kan tänka mig att hos terapeuten är det jag som pratar och han som till största delen lyssnar. Han tror på mig och bemöter mig på ett för mig korrekt sätt. Han är lugn och saklig, ställer frågor och följdfrågor. Han får mig att "må bra" och accepterad.

Besöket hos sjuksköterskan...det är min son som jag älskar hon pratar med. Hon ställer konstiga frågor och jag ser att han mår dåligt av dem. Standardfrågan är vad kan vi hjälpa dig med? Vad har det för betydelse för vården vad han gör på dagarna? Han ser det som en meninglös fråga och jag ser det som en meningslös fråga. När jag ifrågasätter får jag svaret att så jobbar vi här. Problemet är ju att alla jobbar så, de ska jobba "förutsättningslöst" och låta patienten berätta allt. Men om patienten inte vill eller kan berätta allt? Ska de personerna bli utan hjälp? Vi har mött på det här bemötandet så många gånger nu och visst för merparten av befolkningen kanske det fungerar men inte för oss. Borde det inte finnas olika sätt att bemöta en person? Ska inte vårdpersonal kunna läsa av människor bättre?

Och nu på kvällen när jag försöker tala om hur jag mår så får jag i mina ögon oförtjänt kritik, vilket leder till en onödigt laddad diskussion innan vi sansar oss och kommer fram till konsensus.

Det är jobbigare att få kritik från personer man bryr sig om, det är jobbigt när personer jag bryr mig om blir kritiserade av andra. Det är enklare när det är en neutral person som ger kritiken. Men bemötandet har så stor betydelse, sägs det på rätt sätt behöver det inte bli så jobbigt. Alla behöver positiva saker, jag tror fullt ut på det där med att man behöver förhållandet 7-2 eller är det 5-2? Säger du två negativa saker behövs det fem eller sju positiva för att väga upp det. När det gäller personer du bryr dig om krävs det kanske ännu mer positivt. Personer jag bryr mig om ska älska mig oavsett mina dåliga sidor. Då känns det hårdare att få höra att det finns saker de inte tycker är bra. Hos terapeuten får jag bekräftelse på att jag duger som jag är till största delen, då kan jag ta att han slänger in lite obekväma frågor emellanåt. Dessutom är jag inställd på att det ska vara jobbigt. Vid ett vårdbesök suddas gränserna på något sätt ut, åtminstone känner jag mig nästan aldrig väl bemött av vårdpersonal. Jag känner mig alltid kritiserad och ifrågasatt. Varför? Det kan ju inte bara vara mitt fel även fast de försöker få det till det?

Saker kommer i fel ordning nu. Givetvis skulle jag ha börjat med en uppdtering eftersom det är närmare ett halvår sedan jag skrev något. Min terapeut blev sjuk och skulle skicka en ny tid till mig. Jag fick aldrig någon tid så jag tänkte att jag är väl för välanpassad för honom också. Visst blev jag irriterad eftersom jag inuti inte är så välanpassad som det ser ut på ytan. Men, i alla fall, sedan sist har jag flyttat, jag köpte en liten bostadsrätt som jag nu håller på att renovera när jag har tid och lust. Sommaren har varit en härlig sommar med mycket resande. Mina barn har det bra vad jag vet. Allt har känts lugnt och skönt och jag har mått oförskämt bra. Helt enkelt har jag njutit av tillvaron. Det gäller att ta vara på stunderna av lycka för rätt som det är händer det något igen. Det är ändå en positiv erfarenhet, jag har lärt mig att leva i nuet till stor del. Åtminstone när det gäller positiva händelser så vill jag ta dem till mig och må bra av dem.

Efter semestern hörde min terapeut av sig igen, jag var ganska irriterad för jag tycker att han kunde hört av sig tidigare. Hur som helst så bestämde jag mig för att ge det en chans till. Nu har jag gått några gånger igen. Egentligen är det bättre att gå på terapi när man mår bra, på något sätt känns det som att det ger mer. Det blir ett samtal och ett utbyte när jag kan diskutera saker nyktert och sakligt istället för att sitta där som ett gråtande vrak. Just nu pratar vi mycket om hur jag ska få den där lilla flickan att hålla sig borta i vissa situationer. Hon behövs inte längre men eftersom jag aldrig har fått lära mig att det är tillåtet att visa känslor så överreagerar hon och tar över. Jag tar till samma metoder som när jag var barn genom att reagera överdrivet med gråt eller ilska i tron att ingen lyssnar på mig om jag inte överreagerar. Vilket i sig är konstigt eftersom jag alltid blev bestraffad eller hånad när jag reagerade så som barn. Där finns det en del att jobba med, jag är vuxen och borde kunna reagera vuxet. Jag har bara inte lärt mig hur en vuxen reagerar eftersom mina förebilder inte var några bra förebilder.

Ändå har jag lärt mig att inte skämmas så mycket för den jag är. Vi pratar mycket om vad som är normalt eller inte normalt. Jag har ett behov av att passa in i mallen istället för att acceptera mig själv som jag är. Idet fallet är min terapeut ovanligt klok. Han har fått mig att inse att det är inte så viktigt att vara i normalpopulationen. Alla har rätt att vara den de är utan att dömas för det. Rent intellektuellt har jag alltid vetat det men känslomässigt har det alltid varit viktigt att inte sticka ut för mycket. "Vad ska grannarna säga?" Senaste tiden har jag börjat prova mina vingar och tagit ut svängarna lite mer för varje gång och vet ni? Jorden går inte under! Jag överlever och mår dessutom bra av det :) Positiv spiral på gång :) Hoppas bara att jag kommer ihåg det när nästa svacka kommer.

Hösten har varit en fin höst som mer har bestått av sommar än av höst. Det gör också underverk för min del eftersom jag inte tycker om vinter. Det får mig också att tänka att jag är till viss del årstidsbunden. Nu har det pratats mycket om att hösten och vintern är i antågande och jag känner hur ångesten smyger sig på. Jag vill inte ha vinter igen trots att jag har svettats otroligt mycket denna sommar. Det skyller jag dock på att jag tror att jag håller på att bli en klimakteriekärring. Ändå svettas jag hellre än jag fryser förutom på nätterna, det är svårt att sova när det bara rinner om en. Efter en dusch är man lika äckligt klibbig inom fem minuter igen.

En salig blandning här :) Det kanske blir så när man har en sömnlös natt, tankarna snurrar åt alla möjliga håll. Ändå är jag för tillfället lycklig och vill inte tillåta ångesten att gripa tag i mig fast den lurar om hörnet. Just nu försöker jag istället intala mig att det är en tillfällig svacka som väcktes av klassträffen. Jag ska prata med terapeuten om det på tisdag tänker jag. Han har säkert några kloka ord att säga om det också. Det är troligen helt normalt, haha, nu är jag där igen, normalt...tänk att det är ett så värdeladdat ord när det egentligen bara talar om hur merparten är. Istället ska jag vara stolt över att inte vara normal, det är ju det som gör mig till den jag är. Jag ska bejaka mina udda sidor...hahaha...undrar om jag någonsin kommer att verkligen få in det i min knäppa hjärna...nähä, nu börjar det bli alltför svamligt så ska nog ägna mig åt min bok istället efter att jag tagit en glutt på facebook...godnatt!

Det är konstigt, jag var på klassträff i lördags, hade trevligt men ändå vilka minnen det väcker. Märkligt hur man kan trilla tillbaka nästan 30 år i tiden bara av att träffa ett fåtal människor från den gamla onda tiden. Dessutom på en klassträff som egentligen borde kallas fiasko. Vår klass var överrepresenterad med hela fem deltagare. Av 400 personer kom 22. Ännu en av mina "fördomar" kom på skam. Jag trodde folk tyckte sådant var roligt men tydligen inte. Eller så blir man mer ego med åren och tr sig inte tid. Jag hade alls ingen lust att åka, men anmälde mig, sedan är jag för snl för att kasta pengarna i sjön. Men det var trevligt samtidigt som jag flyttades bakåt i tiden igen. Positivt är att jag kan prata om den tiden utan att börja gråta nu. Negativt är att det väcker för många dåliga minnen. För tillfället leker livet för mig. Jag har börjat på terapin igen. Jag trivs med mitt arbete, min nya lägenhet som jag renoverar. Allt flyter på som det ska. Så går jag på den där klassträffen och genast flyttar jag mig tillbaka i tiden. Senste tiden har jag sovit gott, men inte i natt, ska sömnproblemen börja om eller behöver jag bara skriva av mig lite igen?

Jag har inte riktigt haft lust och ork att skriva så därför har jag helt enkelt skitit i det! Men idag har jag en strålande dag och känner hur livsandarna börjar vakna till liv igen :) Under min promenad idag kunde jag gå i bara linne, solen skiner och jag frös inte :))))

Mina terapisessioner är bara varannan vecka av någon anledning som jag inte vet, jag kanske inte behöver mer. Idag var iaf första gången jag kände att jag fick ut något konstruktivt. Kanske för att han idag sade saker som jag ville höra och var redo att ta emot ;) Förut har jag bara upplevt det som ganska meningslöst att gå dit. Det har på något sätt varken gjort till eller från. Men idag hade vi ett riktigt samtal och det kändes riktigt bra.

Han fick mig att känna att jag gör rätt. Jag har rätt till mitt liv trots att jag är en maskros. Maskrosor har något i sig som får dem att frodas och de kan uträtta storverk om de får chansen. Visst är vi ett ogräs men ogräs har också rätt att finnas. Folk får tycka att vi är fula och jobbiga (omöjliga att utrota)men vi finns ändå och är riktigt vackra om folk bara brydde sig om att titta lite närmare på oss.

Så idag njuter jag av livet och solen :)

Jag lärde mig när övergreppen började att jag var en hora. Jag förstod att sådant som jag gjorde med min pappa var sådant horor gjorde. Mamma talade ofta om att karlar bara ville en sak. Hon använde sex som vapen. När hon ville att pappa skulle göra något sade hon till honom att han skulle få sig något på kvällen. De flesta gångerna verkade det funka för han gjorde det hon ville.

När jag lärde mig att jag var en hora var när jag hade börjat gymnasiet. Det var nollning och jag ville gå på det. Det fick jag inte för mamma hade bestämt att jag skulle vara barnvakt. Jag trotsar henne öppet och säger att jag tänker gå i allafall. Då fräser hon ilsket att jag är precis som min mor som lägger sig med vem som helst. Hon vet minsann hur det är på de där festerna men säger åt mig att göra det för all del så jag får se hur det är.

Jag fräser tillbaka att jag kanske faktiskt ska göra det då eftersom det är det hon ändå tror om mig. Jag kan åka in till sta´n och ragga upp någon och få betalt för det, då får jag åtminstone lite pengar eftersom hon aldrig ger mig några. Eller så kan jag ju vänta på att någon hoppar på mig och våldtar mig, det skulle hon väl bli nöjd med?

Då ler hon elakt, ögonen smalnar till springor och hon väser att hon önskar, verkligen önskar att jag ska bli riktigt grovt våldtagen med svåra skador som följd som förstör mitt underliv och mitt sexliv i framtiden. Jag stirrar på henne och skriker att hon kan inte vara riktigt klok, vilken förälder önskar sitt barn att bli våldtagen? Hon svarar att hon uppenbarligen gör det.

Jag undrar hur hon kan veta saker om min mor som hon bara har träffat en gång. Då blir svaret att det ser man på en gång. En person som kan lämna sina barn för att få springa ute om nätterna och dra hem karlar. Det finns inga bevis för att vi ens har samma far. Det enda vettiga hon gjorde var att inse att hon inte kunde ta hand om oss.

Helt plötsligt vänder hon och säger att jag ska gå, jag ska inte tänka på henne som sitter hemma och är orolig för mig. Klart jag ska gå och ha roligt medan mamma sitter hemma och inte vet om jag lever eller inte. Jag känner det dåliga samvetet komma krypande men slår bort det och springer iväg, tacksam över att komma så lindrigt undan.

Den här händelsen försökte jag också prata med henne om efteråt men det enda svaret jag fick var att hon blev så arg. För mig är det ofattbart att en mamma kan önska sin dotter att bli våldtagen oavsett dotterns uppförande...

Jag har alltid levt efter devisen ensam är stark. Det har gjort att jag aldrig knutit mer än ett fåtal personer nära mig. Jag har alltid kunnat räkna mina närmaste på ena handens fingrar. Fortfarande blir jag besviken när personer jag tror är eller kan bli mina vänner visar sig inte vara det. Samtidigt som jag känner att det är så mitt liv är. Jag bjuder inte in till vänskap. Så fort jag känner en närhet drar jag mig undan. Jag känner mig utnyttjad och att människor bara är vänliga för att de vill ha något tillbaka. När måste jag betala? Det är så mycket enklare att behålla distansen så slipper jag bli sårad. De som står ut med mitt ensamhetsbehov och accepterar och älskar mig som jag är stannar kvar. Under årens lopp har ett antal passerat revy men vissa stannar kvar även om vi inte hörs speciellt ofta.

Trots det har jag sedan jag började öppna mig genom den här bloggen knutit vänskapsband till både nya och gamla bekantskaper. Ännu en gång slås jag av att det inte är de jag trodde som hör av sig. Kanske det är så att det är för svårt för vissa att få sådana här saker slängda så naket framför sig. De har aldrig trott det om mig eftersom jag alltid har varit en bra skådespelare som inte har visat mig själv. Tyvärr har det lett till att jag tappat bort mig själv. Sorgligt egentligen att man ska jobba så hårt för att skydda personer som har gjort en så illa.

Nu glider jag iväg igen, min hjärna gör sina krumsprång. Fortfarande kan jag räkna mina närmaste vänner på ena handens fingrar MEN jag har upptäckt att när jag vågar öppna mig vågar andra också göra det. Det visar sig att många andra har liknande saker i sina bagage. Jag har också upptäckt att jag är en svår person att lära känna. Jag har alltid trott att jag är som en öppen bok, vilket jag antagligen är för vissa, men för merparten är jag inte så öppen som jag tror. På ytan tror jag att folk uppfattar mig som öppen men när de kryper in under skinnet på mig måste de göra det på ett speciellt sätt för att jag ska lita på dem.

I de lägena spelar jag en roll. Jag låtsas att de känner mig. Jag låter dem få vissa utvalda bitar. Jag ger dem det de vill ha och förväntar sig. Eller det jag tror att de vill ha och förväntar sig. Tråkigt nog tar den rollen över även på terapin. Jag läser av för mycket och försöker göra det som förväntas. Som förra gången mådde jag riktigt dåligt och grät. Femåringen i mig kom fram. Det var inte ok så på måndag måste jag försöka plocka fram 40 åringen, hålla ihop mig och vara saklig igen. Då sätter jag på mig en mask. För tillfället intalar jag mig att jag klarar det.

Likadant på jobbet, egentligen vill jag bara skrika rakt ut eller krypa ihop till en liten boll. Men ensam är stark, ingen saknar dig om du dör, så jag biter ihop, lämnar mina bekymmer hemma, går till jobbet och lyssnar på de andra som inte lämnar sina bekymmer hemma, ler glatt och försöker göra deras jobb också eftersom de mår så dåligt.

Nu glider jag igen, får snart byta rubrik på det här...men skyller på att det är fredag så jag kan påbörja mitt helgmissbruk med lite rödvin...

Så länge jag var liten stod min vilja i skogen och växte. När jag äntligen blev stor nog att få den hade den pinats av väder och vind så det fanns inte mycket kvar av den. Jag fortsatte att leva under andras vilja. Än idag har jag svårt att veta vad jag vill. Gör jag saker för min egen skull eller för andras? Inte förrän jag var 30 började min vilja växa till sig. Tyvärr hade den utsatts för lite för hårda väderomslag så den hade inte hunnit bli tillräckligt stor och stark för att klara sig på egen hand.

Idag vet jag mer vad jag inte vill än vad jag vill. Jag vill inte leva. Jag vill inte dö. Jag vill inte skratta, jag vill inte gråta. Jag vill inte sitta med ett tomt hjärta. Jag vill inte jobba, jag vill inte vara hemma. Jag vill inte glömma, jag vill inte minnas. Jag vill inte förlåta. Jag vill inte hata. Jag vill inte ge, jag vill inte ta.

Jag vill sova.

Nu är det ett tag sedan igen eftersom livet i stort varit jobbigt. Det händer hela tiden saker omkring mig som jag inte kan kontrollera. Ibland tror jag att jag är en magnet som suger åt mig negativa händelser. Trots det försöker jag tänka positivt och se framåt men just nu har jag ingen livslust alls. Jag kan inte ens spela glad. Jag försöker att leva i nuet till största delen och ta vara på de positiva stunderna som ändå finns mellan de negativa. Sista tiden har det dock varit omöjligt. Vissa perioder i livet är det som om allt negativt gaddar ihop sig och gör allt det kan för att suga ur en energi. Hela jag går på sparlåga och ändå är det som om jag är en vandrande bomb, jag bara väntar på explosionen som ska göra mig galen på riktigt. Det ligger under ytan och pyr hela tiden, det ena efter det andra bygger på.

Jag är min egen värsta fiende tror jag. Jag är fortfarande den där lilla flickan som söker bekräftelse genom att vara duktig och snäll mot allt och alla. Säger jag nej tror jag att alla hatar mig. Istället ler jag glatt, säger självklart ställer jag upp och lyssnar och skänker den lilla energin jag har till andra.

Tur i oturen är att jag har några nära vänner (ni vet vilka ni är) som gör sitt bästa för att ge mig energi tillbaka. Tyvärr räcker inte den energin eftersom jag inte vill eller kan ösa ur mig min frustration. Tidigare erfarenheter har lärt mig att människor inte vill ha negativa människor omkring sig. Le och var glad! Bli aldrig arg! Säg inte nej! Tacka och ta emot! Kort sagt, var en dörrmatta så tycker folk om dig! Fast det gör de ju inte, då tycker de istället att man är en mes, snäll så man är dum, men när en sådan person börjar säga nej så är det ändå den det är fel på. Då helt plötsligt är man obekväm och oflexibel...suck...

Det blir väl inte exakt som det engelska men innebörden blir väl på ett ungefär densamma.

Idag har jag gått och gått i ungefär två timmar för att rensa hjärnan. Tyvärr fungerar det inget vidare just nu. Jag var hos psykologen och det känns som om dagens besök varken gjorde till eller från. Han menar på att jag aktivt måste förändra min tillvaro. Jovisst men hur? Jag orkar inte, jag har fullt sjå med att gå till jobbet. När jag kommer hem är jag helt slut och vill, kan eller orkar inte göra något mer.

Idag tyckte jag att han var en j-a idiot. Han ställer massa frågor som jag inte förstår var han vill komma med, antagligen gör han sitt jobb men jag blir tyst när jag inte ser meningen med dem. Då sitter jag bara och typ håller med. Jag får känslan av att han tycker att jag är korkad, fast han håller på och tjatar om att jag ska plocka ut min examen. Jag ser inte vad jag ska med den till, det är ett papper. Om jag behöver den kan jag väl ta ut den men om jag inte har någon nytta av den, varför? Han menar på att det är viktigt att kunna se att man uppnått något som inte alla kan uppnå. Näe, visst, i mina ögon kan i stort sett vilken idiot som helst klara av en universitetsutbildning. I vilket fall som helst så vet jag att jag har den, jag behöver inget papper på det.

Jag ska tvinga mig att göra saker. Ja, jag tvingade mig att gå dit fast jag mycket hellre ville ligga hemma i sängen och tycka synd om mig själv. Visst, jag håller med om att mina reaktioner är barnsliga men jag är ju där för att ändra på dem, istället tvingar han mig att vara ännu barnsligare. Jag vill veta vad jag ska göra för att ändra på mina reaktioner. Det slutade med att jag bara satt tyst så vi slutade tidigare.

Visst, han sa mycket positivt också men jag kan inte riktigt ta emot det nu, förhoppningsvis kommer jag ihåg dem senare. Nu tyckte jag bara att han hoppade på mig hela tiden med sina frågor. Jag förstår inte varför jag inte kan få tycka synd om mig själv ibland?

Staten har ju slutfört sin utredning i dagarna också så han rekommenderade mig att söka den ekonomiska ersättningen om det blir någon. Det blir en offentlig ursäkt och eventuell en symbolisk summa på max 250 000 kronor. Hur ska de kunna avgöra vem som har haft det värst och förtjänar den summan? Om jag skulle söka och få den högsta summan skulle mitt liv värderas till 25 000 per år på tio år. Jag var placerad i statens vård i 15 år. Sedan levde jag fortfarande under familjens makt till jag var 30 så jag vet inte om man kan se det som värt något. Det blir larvigt på något sätt. Visst, pengar är pengar men de får inte mig att leva lycklig resten av mitt liv. Han menar på att det är en seger, det är ovanligt att staten gör sådant här. Javisst, förhoppningsvis är det en seger för kommande generationer, för min del är det försent.

Jaja...i morgon är en annan dag...

I have been walking a lot today, or a lot but around two hours just to get something out of my system. Not that I succeeded but anyway. Bittersweet I maybe can loose a pound or two from all this. Today I thought my shrink is an idiot. He keeps nagging at me to take out my university diploma and I dont understand why. He says its good for me to see I have acchieved something that not anyone can do. As I see it anyone can go to the university and get a diploma. In that case he can nag how much he will, I probably never is going to take it out unless I need it for something. I know I have done it and dont need a paper of it.

He also tells me I must work actively and force my self to do stuff. Right now its hard enough to go to work. When I get back home I´m exhausted and dont want to do anything more. I told him I didnt wanted to go to him today and forced me to do that. I rather wanted to be home in bed. Then he wonders why since I dont sleep anyway. He keeps asking this uncomfortable questions and I hate him for that. At the same time he probably is doing his job. But I get the feeling he thinks I´m a spoiled child that dont want to do anything. I´m not!

Yea, I react like a child many times, cause I dont know how to react. Today I sat quiet most of the time and that made us quit sooner than we are supposed to. Somehow he dont realise I actually cant tell whats inside me right now. Or my feeling is he dont realises that. I just feel empty at the same time as my mind is working hard from one subject to another. All my childhood is passing through my brain. All the presence do the same. My brain cant handle it, it collapses. I´m really scared I will go nuts for real.

He told me I wouldnt be there if I were nuts for real. Its very common that people reacts this way when they start to dig in their passed. But that dont make me feel any better, maybe thats what I want? I want him to be nice and understanding instead of a bulldozer. Hmm...in the beginning I told him I want straightforwardness so guess Im to blame too...*sighs*...actually he said a lot of positive stuff but my conclusion of today is that he thinks I just feel sorry for my self. Yes, I do today! Why cant I be allowed to do that? Tomorrow I have to be that happy person again so I think I deserve a day of self pitty once and a while.

The state here have also decided that all children who have been raised in different kinds of fostercare are going to get a public excuse and maybe some symbolic sum of money for their suffering. At the most 25 000 euro and he told me I must apply. Sure, money is money but somehow it feels so silly, how are they going to value who have had it the worst? Anyway its symbolic cause you cant value a persons life in money. In my case (if I get the highest amount)my life is valued to 2500 euros per year...counted at 10 years...I lived in fostercare for 15 years. After that my life still were controlled until I was 30 so I dont know...

Sure, the state is taking their blame, they did wrong and didnt check out their homes properly and they now admit they did wrong. He said its not very common so its a victory. Why dont I feel that? I want to live happily ever after and my childhood have destroyed a lot of my life. How can I take it as a victory? I´m glad that it hopefully helps coming generations. But for me its to late anyhow...yea, I´m terribly bitter, that he also told me and when I see what I just wrote I must agree.

Just hope that tomorrow is another day...

Right now I´m very confused, I dont have any go in me. My escape have been gaming but I dont even want to play them right now. And I´m really tired, just want to sleep and sleep. Besides that I feel so sad, my life has no meaning right now. Nothing is fun. Tomorrow I have therapy again so I took the day off from work since I feel even worse after the sessions. I dont want anything...maybe this last week have been to much digging in the past. Its hard to look backwards when you want to be able to look forward. Jaja, life sucks and shit happends...all the time...

Nu ska jag prova det och jag är livrädd...de är inte ens mina eftersom jag vägrade när läkaren ville skriva ut det till mig. Nu har jag blivit övertalad att prova så tänkte prova med en kvarts tablett och hoppas att jag kommer att sova gott inatt. Sömn har blivit en lyxvara som jag inte unnar mig tillräckligt av. Fel ord egentligen, om jag fick som jag ville skulle jag sova bort mycket av min tid. När man sover behöver man inte tänka.

I will try to make some of my posts in english since I discovered some non swedish people want to read as well. Maybe I will translate the previous post aslo but not at the moment.

Tonight I will try sleeping pills and Im terrified of it. I refused when the medic wanted to prescribe it for me. Now I got persuaded and will try someone elses pills. Sleep is a luxury these days. I want to sleep more than I do, when sleeping I cant think. But my brain wakes me up and dont allow me to get the sleep I need and want. So I gave in and will try the pills, hold your thumbs for a good night!

The bench where our first lesson of hard raising happened...still today I can feel the feeling on my butt when she hit me...

This picture I never liked, I was terribly ashamed over the gap. Anyway I still look pretty happy :)

Still happy and enjoying being in photos.

Here I start to feel uncomfortable with my life. This is from a christmas eve. We always were dressed in same dresses, even the dolls.

12 years old and quitting school, I hated that dress.

Confirmation (dont know the english word), I make effort to look happy.

This is from the worst time, I just wanted to disappear from world.

16 years, vacation in Holland.

Graduation should be a happy day, ha!

Som vanligt kommer jag inte ihåg vad jag hade gjort men det var dags igen. Jag var 13 år och trodde inte mina öron när mamma kommer in i mitt rum och säger åt mig att dra ned byxorna. Jag trodde jag blivit för stor för det eftersom jag hade blivit tonåring. Som vanligt vågar jag inte göra motstånd öppet men jag tänker för mig själv att jag inte ska gråta. Hon slår och slår, jag biter ihop. Hon fortsätter slå. Jag frågar henne om det inte räcker snart. Hon bara fortsätter.

Hon slår hårdare och hårdare. Till slut tänker jag att hon kommer att hålla på till jag dör så jag bestämmer mig för att börja gråta så att hon ska sluta. Först ber jag henne sluta, det hjälper inte så jag drar igång tårarna. Hon slår några gånger till, sedan slutar hon. Jag tror att jag säger till henne att hon inte är klok och bara stirrar henne stint i ansiktet efteråt. Hon säger ingenting, hon stirrar tillbaka men viker undan med blicken, sedan vänder hon på klacken och går ut.

Om man nu ska prata om segrar i det här så var det en stor seger för mig. Efter den dagen fick jag aldrig mer stryk. Örfilarna och nypningarna fortsatte. Den psykiska misshandeln blev värre men jag slapp förnedringen med att klä av mig naken framför henne för att bli slagen.