irmeli

Bloggen handlade från början om terapi, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. I huvudsak använde jag den som ett terapiredskap för att bearbeta mina egna reaktioner och minnen. Nu skriver jag om vad som faller mig in, om mitt nya liv i Holland blandat med mitt gamla liv i Sverige.

mer dåligt samvete...

Kategori: Allmänt

varför gjorde jag inte anmälan de gånger jag skrek ut att jag skulle göra det? Som den gången jag fick min hörselskada, min så kallade far var arg på min bror och jagade ned honom i källaren (där hördes inte till grannarna om han skrek). Han slår honom i trappen och min bror har en spegel i fickan som han skadar sig på. Det var givetvis min brors fel, för han skulle inte ha en spegel i fickan som min far kunde skada sig på när han skulle slå honom. Jag vrålar så det ekar att om du rör honom så går jag till polisen. Han kommer upp, ger mig en örfil så jag ramlar bakåt, jag fortsätter att skrika åt honom, så slå ihjäl mig då din jävel, det ser nog bra ut i polisrapporten. Han vänder på klacken och försvinner. Min mor försöker prata med mig om hur dumt det var av min bror att ha den där spegeln i bakfickan som pappa slog sig på. Jag bara skakar på huvudet och säger att nu går jag och stannar på polisstationen. Hon fortsätter övertalningen och det slutar med att jag trots allt inte går dit. Varför i helvete är jag så feg?
 
Nästa exempel är när hon lyfter min lillebror i håret, hon bokstavligen lyfter honom i håret och jag vrålar rakt ut att hon faktiskt tigger om en anmälan genom det. Hon menar självklart på att hon inte alls lyft honom i håret utan bara tagit tag i honom. Jag fortsätter att vråla att jag såg ju hur han lyfte från backen. Då blir hon tyst. Efter en stund går hon in till honom och jag hör hur hon försöker övertyga honom om att hon inte alls lyft honom i håret. Men ännu en gång, varför gjorde jag inte anmälan när jag var ögonvittne?
 
Likadant med min syster som dessutom ville ha mitt godkännande till att göra en anmälan. Näe, då försöker JAG ursäkta deras beteende, hur jävla sjukt är det? När jag VET att de borde anmälas?
 
Är vi så förbannat skadade? Idag ser jag hur mina syskon ursäktar deras beteende, det var ju inte så farligt, vadå, lite måste man tåla, de menade inte så illa...osv, osv. Visst, men trots en lag mot barnaga, trots en lag mot sexuella övergrepp, lik förbannat godtar vi det för att vi inte vågar sätta oss upp mot våra föräldrar som gör så fel. Mina barn vägrade vara hos mormor och morfar, varför? Min brors barn vägrar också, varför? Min syster använder dem som barnvakt, varför?

ännu något som jag har svårt att lägga bakom mig...

Kategori: Allmänt

och det är det ständiga dåliga samvetet för att jag lät mina syskon finnas kvar i eländet efter att jag hade flyttat. Jag är 99% övertygad om att både min bror och syster var utsatta för sexuella övergrepp och att den ständiga fysiska och psykiska misshandeln fortsatte. Min syster berättade många saker för mig som hon idag förnekar, att mamma tog piller för att ta livet av sig och pappa sa att det var hennes fel, att hennes tvillingbor dog tre dagar efter födelsen var hennes fel, ständiga hot om att flytta dem till fosterhem, nypningar, ryck i håret, samma straff som jag och min bror fick, öga för öga, sitta i bastun i mörkret, sitta på en stol i vardagsrummet där det spökade, uppfinningsrikedomen var stor.
 
De sexuella övergreppen, jaa, jag vet inte men jag tycker inte att det är normalt att skryta med att ens sexåriga son får stånd av att ligga bredvid mamma i sängen. Det talade jag om klart och tydligt och möttes av tystnad. Sedan väcks jag en morgon av att min lillebror ligger och "pullar" mig, jag trodde det var min kärlek som gjorde det så mumlade något om att det inte passade sig hemma hos mina föräldrar. Det fortsatte och jag vaknar, upptäcker att det är min lillebror och blir helt förskräckt, givetvis skrämmer jag honom så han springer iväg. Men JAG GÖR INGENTING, jag låtsas som ingenting istället för att fråga honom varför eller var han har lärt sig detta.
 
Samma sak när min syster är 14 år, mamma är iväg på något och jag och min son får låna min systers rum. Min syster ska sova i mammas säng bredvid pappa. Sent på kvällen frågar hon mig om han sover. Jag frågar min syster och ber henne lova om pappa eller morfar är "på henne". Hon skrattar och säger morfar? I det läget borde varningsklockorna ringt men jag väljer att blunda. På natten vaknar jag och går på toaletten, jag hör min pappa stöna högt inne i sovrummet. Istället för att tända lampan smyger jag vidare. Dagen efter talar han om för mig att han hade en fruktansvärd huvudvärk på natten, varför berättar han det? Jag önskar så att jag hade vågat tända lampan och se efter istället för att blunda.

vad ska man säga...

Kategori: Allmänt

har tänkt så många gånger att jag borde försöka få ur mig all skit men på något sätt räcker inte tiden till...vissa saker finns kvar och andra har jag faktiskt lyckats lägga i ett eget rum, det finns men gör inte lika ont längre. Men en del "småsaker" finns kvar som en tagg ändå. Som att jag var tvungen att äta mina egna spyor, det är väldigt svårt att lägga bakom sig för det är så extremt förnedrande. Spyor är sådant man kastar, inte äter.
 
Likadant med att lura oss att äta saker som hon visste att vi inte tyckte om och sedan njutningen i att tala om för oss vad det var i och skratta åt oss för att vi åt sådant som vi egentligen avskydde. Lungkorv är ett sådant exempel, först glädje, kom ska ni få smaka en ny korv. Korv är gott så vi springer genast dit i glädje över att vi ska få smaka något vilket vi aldrig får annars. Vi får varsin korv och jaa, lite starkt men ganska gott ändå. Då ler hon det där elaka leendet och frågar om vi vet vad vi nyss ätit. En olustkänsla byggs upp men på barns aningslösa vis svarar vi näe. LUNGKORV säger hon då, det är grisens lungor och njurar och lever hahaha, ni som avskyr lever men nu vet jag att ni kan äta det så inga protester nästa gång vi har det!
 
Samma sak med paltbröd, det har jag iofs aldrig gillat men tack vare att jag blev itvingad det lärde jag mig att hata det. Med min glutenallergi blev det lättare att hata det, trots att jag inte tålde det var jag tvungen att äta det vilket ledde till att jag fick spy upp det direkt.
 
Tack snälla goda moder för att du lärde mig hata inälvsmat! Idag äter jag ingenting som blodpudding, lever, njurar etc och jag har heller inte lärt mina barn att äta det. Kanske du trodde att du gjorde rätt men ack, barn lär sig inte av att bli bemötta på det sättet, istället bygger det upp en avsky.