irmeli

Bloggen handlade från början om terapi, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. I huvudsak använde jag den som ett terapiredskap för att bearbeta mina egna reaktioner och minnen. Nu skriver jag om vad som faller mig in, om mitt nya liv i Holland blandat med mitt gamla liv i Sverige.

Trevlig dag till slut...

Kategori: Allmänt

Till slut fick vi äntligen träffas :) Och vi hade en trevlig dag tillsammans, vi började med att ta en promenad med Luna vid vår lilla fiskesjö. Min syster är en naturbegåvning med Luna. I vanliga fall skäller hon på allt och alla, hon drar i kopplet, men med syrran kände hon uppenbarligen av att hon var tvungen att vara försiktig med henne.

Syrran höll i kopplet hela tiden, vid sjön kastade hon pinnar och Luna lämnade tillbaka dem till henne, jag och Maarten var totalt ur leken ;) Hon skällde typ en gång när hon kom och sedan var de bästa vänner. Vi gick till marknaden och syrran höll i kopplet hela tiden och Luna skällde inte en enda gång :) Vi kunde sitta och prata utan att Luna krävde uppmärksamhet.

Det enda jag kan klaga på är att vi, självklart, fick veta att föräldrarna tillbringade hela dagen c:a fem km härifrån och ändå var vi tvungna att åka och hämta henne, hur larvigt är inte det? Men de kom och hämtade henne i tid utan strul så är tacksam för det!

lite av varje

Kategori: Allmänt

såå, vad ska jag hitta på nu då, känner att jag är färdig med Mogata nu...och konstigt nog känns det som att jag verkligen, efter alla år är färdig, ska väl inte ropa hej än, kanske blir ett gnällinlägg till i morgon, men det får bli då det, för tillfället är jag, trots allt, ganska nöjd med att äntligen riktigt låta allt hat komma fram.

Jag vet att många tycker att jag överdriver och undrar hur jag kan ha sådana känslor efter så många år. Sanningen är nog att jag aldrig gett upp, jag har alltid tidigare trott och hoppats att vi på något sätt ska komma till, kanske inte gillande igen men, åtminstone accepterande.

Det är inte ens fel när två träter, nej, jag har säkerligen min del i det hela, men den ena droppen efter den andra som jag under alla år har stått ut med. Det behövs tyvärr bara den där sista lilla droppen och det tar hus i helvete. Då spelar det ingen roll vad den andra säger och jag tror att jag äntligen har kommit till insikt om det nu.

Hon hatar mig så mycket så vad jag än säger ger fel signaler till henne och jag hatar henne så mycket så att vad hon än säger ger fel signaler till mig. Så varför ens försöka? Jag menar varenda ord jag spydde ut igår och när jag läser det så hade jag också undrat hur och varför man kan känna så om jag inte hade känt personen väldigt väl.

Och igen, jag vill verkligen inte lämna syrran i sticket, både hon (och hennes mor) och jag vet att jag är den av syskonen som faktiskt verkligen bryr mig om henne. Hon har varit "min" sedan hon föddes. Jag bytte blöjor på henne, jag var alltid barnvakt till henne, hon fick somna i min säng på kvällarna, jag hade koll så att hon inte krampade. Det gör ont, men jag orkar inte med alla intriger mer...

Givetvis vet jag att hon inte är oskyldig till vad som sker, MEN hon är trots allt handikappad och inser inte riktigt vad hennes handlingar leder till. Där kan jag tycka att vi alla som finns runt henne har ett gemensamt ansvar, men det är inte det lättaste när hennes närmaste hatar varandra och personalen måste stå i mitten. De måste ta hand om henne efter alla tillfällen som leder till krockar. Det kan inte vara lätt att jobba då, trots det kan jag tycka att de borde stå upp lite mer för henne.

De är experterna och borde kunna tala om, både till mig och hennes mamma att det här är inte bra för henne. Hon borde inte få så stort utrymme som hon faktiskt har, med att manipulera sin omgivning. Samma sak med hennes så kallade pojkvän, haha, där är vi nog alla egentligen överens, ingen av oss tycker att han är bra för henne och att han utnyttjar henne.

Var går gränsen för personlig integritet?

Andlighet

Kategori: Allmänt

Det här är riktat direkt till dig som jag kallade för mamma i mitt tidigare liv. Det finns ingen som jag föraktar mer än dig, hur kan du sova gott på nätterna när du beter dig som du gör? I mina ögon är det så himla märkligt att INGEN mer än jag, någonsin har sagt till dig hur du bär dig åt. Och det vet vi ju båda hur det har slutat. Det är klart, antingen slår du dem eller så försvinner de ur din bekanskapskrets. Jag har tyckt synd om din man sedan jag var barn, antagligen var det därför jag aldrig berättade för någon, jag tyckte för synd om honom och han var ändå oftast snäll.

Du klagar nu över att det är en massa tjafs, ja, men vem startade det då? Om du hade hållit dig till det som var uppgjort hade det inte blivit något tjafs och syrran hade kunnat vara med på vårt bröllop. Nu missar hon det, tack vare dig. Likadant med skjutsande, du tror som alltid att du kan slingra dig ur saker genom att låtsas som att det aldrig var bestämt. Jag har svart på vitt från syrrans personal att jag har talat om att om ni inte kan hämta eller lämna, så får hon ta bussen ena sträckan. Men det ville inte du utan då skulle ni lämna av henne hos oss, du fick till och med adressen. Och när det närmar sig och du måste stå upp till dina löften, då är det annan musik i skällan, då är ingenting bestämt, du har bara gett förslag, osv, osv, jag mår illa. Dessutom har du mage att få det att låta som att det är mitt fel att det blir tjafs, ja, det blir tjafs för att jag inte följer dina order som du alltid tror att folk ska göra. Angela Channing, alla dansar efter din pipa, annars blir de arvslösa!

Världen snurrar inte runt dig, du är en psykopat eller en narcissist, vet inte riktigt vad som passar bäst in, båda har samma drag att de ena sekunden kan slå sina barn och nästa sekund stå och låtsas som ingenting inför grannarna. Du kallar dig religiös och andlig, ingenstans passar ditt beteende in, du skulle passat i Jehovas vittnen eller någon annan sekt.

Och där kommer vi till rubriken, eftersom du påstår dig vara andlig, kan jag ju tala om att det är jag med. Din älskade pappa kom till mig två veckor efter sin död och ville be om ursäkt för hur han hade behandlat mig i sitt liv. Först var jag väldigt tveksam och ifrågasatte om han inte tyckte att det var lite försent för det. Jag fick inget svar, utan han böjde istället sitt huvud och började gå iväg. Jag skriker efter honom att det är försent, men att jag förlåter honom. Jag tror dock inte att det gick fram för han blev utsedd till min skyddsängel efter det, hahaha, ödets ironi eller?

Men, du kan glömma det, du blir aldrig förlåten, jag har alltid försökt att vara den vuxne av oss, men ännu en gång har du gått för långt. Försök inte ens komma efter din död, du kommer i ogjort ärende, du får ta ditt straff och göra bot som han fick göra. Det jag alltid har tyckt varit konstigt med din så kallade andlighet är att de alltid har sagt det du vill höra. Mina andar talar om även saker som jag gör fel. Tråkigt nog tror jag inte på himmel och helvete, men om jag hade gjort det skulle du få brinna i helvetet i all evighet.