irmeli

Bloggen handlade från början om terapi, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. I huvudsak använde jag den som ett terapiredskap för att bearbeta mina egna reaktioner och minnen. Nu skriver jag om vad som faller mig in, om mitt nya liv i Holland blandat med mitt gamla liv i Sverige.

Horan

Kategori: Allmänt

Jag lärde mig när övergreppen började att jag var en hora. Jag förstod att sådant som jag gjorde med min pappa var sådant horor gjorde. Mamma talade ofta om att karlar bara ville en sak. Hon använde sex som vapen. När hon ville att pappa skulle göra något sade hon till honom att han skulle få sig något på kvällen. De flesta gångerna verkade det funka för han gjorde det hon ville.

När jag lärde mig att jag var en hora var när jag hade börjat gymnasiet. Det var nollning och jag ville gå på det. Det fick jag inte för mamma hade bestämt att jag skulle vara barnvakt. Jag trotsar henne öppet och säger att jag tänker gå i allafall. Då fräser hon ilsket att jag är precis som min mor som lägger sig med vem som helst. Hon vet minsann hur det är på de där festerna men säger åt mig att göra det för all del så jag får se hur det är.

Jag fräser tillbaka att jag kanske faktiskt ska göra det då eftersom det är det hon ändå tror om mig. Jag kan åka in till sta´n och ragga upp någon och få betalt för det, då får jag åtminstone lite pengar eftersom hon aldrig ger mig några. Eller så kan jag ju vänta på att någon hoppar på mig och våldtar mig, det skulle hon väl bli nöjd med?

Då ler hon elakt, ögonen smalnar till springor och hon väser att hon önskar, verkligen önskar att jag ska bli riktigt grovt våldtagen med svåra skador som följd som förstör mitt underliv och mitt sexliv i framtiden. Jag stirrar på henne och skriker att hon kan inte vara riktigt klok, vilken förälder önskar sitt barn att bli våldtagen? Hon svarar att hon uppenbarligen gör det.

Jag undrar hur hon kan veta saker om min mor som hon bara har träffat en gång. Då blir svaret att det ser man på en gång. En person som kan lämna sina barn för att få springa ute om nätterna och dra hem karlar. Det finns inga bevis för att vi ens har samma far. Det enda vettiga hon gjorde var att inse att hon inte kunde ta hand om oss.

Helt plötsligt vänder hon och säger att jag ska gå, jag ska inte tänka på henne som sitter hemma och är orolig för mig. Klart jag ska gå och ha roligt medan mamma sitter hemma och inte vet om jag lever eller inte. Jag känner det dåliga samvetet komma krypande men slår bort det och springer iväg, tacksam över att komma så lindrigt undan.

Den här händelsen försökte jag också prata med henne om efteråt men det enda svaret jag fick var att hon blev så arg. För mig är det ofattbart att en mamma kan önska sin dotter att bli våldtagen oavsett dotterns uppförande...

Vänskap

Kategori: Allmänt

Jag har alltid levt efter devisen ensam är stark. Det har gjort att jag aldrig knutit mer än ett fåtal personer nära mig. Jag har alltid kunnat räkna mina närmaste på ena handens fingrar. Fortfarande blir jag besviken när personer jag tror är eller kan bli mina vänner visar sig inte vara det. Samtidigt som jag känner att det är så mitt liv är. Jag bjuder inte in till vänskap. Så fort jag känner en närhet drar jag mig undan. Jag känner mig utnyttjad och att människor bara är vänliga för att de vill ha något tillbaka. När måste jag betala? Det är så mycket enklare att behålla distansen så slipper jag bli sårad. De som står ut med mitt ensamhetsbehov och accepterar och älskar mig som jag är stannar kvar. Under årens lopp har ett antal passerat revy men vissa stannar kvar även om vi inte hörs speciellt ofta.

Trots det har jag sedan jag började öppna mig genom den här bloggen knutit vänskapsband till både nya och gamla bekantskaper. Ännu en gång slås jag av att det inte är de jag trodde som hör av sig. Kanske det är så att det är för svårt för vissa att få sådana här saker slängda så naket framför sig. De har aldrig trott det om mig eftersom jag alltid har varit en bra skådespelare som inte har visat mig själv. Tyvärr har det lett till att jag tappat bort mig själv. Sorgligt egentligen att man ska jobba så hårt för att skydda personer som har gjort en så illa.

Nu glider jag iväg igen, min hjärna gör sina krumsprång. Fortfarande kan jag räkna mina närmaste vänner på ena handens fingrar MEN jag har upptäckt att när jag vågar öppna mig vågar andra också göra det. Det visar sig att många andra har liknande saker i sina bagage. Jag har också upptäckt att jag är en svår person att lära känna. Jag har alltid trott att jag är som en öppen bok, vilket jag antagligen är för vissa, men för merparten är jag inte så öppen som jag tror. På ytan tror jag att folk uppfattar mig som öppen men när de kryper in under skinnet på mig måste de göra det på ett speciellt sätt för att jag ska lita på dem.

I de lägena spelar jag en roll. Jag låtsas att de känner mig. Jag låter dem få vissa utvalda bitar. Jag ger dem det de vill ha och förväntar sig. Eller det jag tror att de vill ha och förväntar sig. Tråkigt nog tar den rollen över även på terapin. Jag läser av för mycket och försöker göra det som förväntas. Som förra gången mådde jag riktigt dåligt och grät. Femåringen i mig kom fram. Det var inte ok så på måndag måste jag försöka plocka fram 40 åringen, hålla ihop mig och vara saklig igen. Då sätter jag på mig en mask. För tillfället intalar jag mig att jag klarar det.

Likadant på jobbet, egentligen vill jag bara skrika rakt ut eller krypa ihop till en liten boll. Men ensam är stark, ingen saknar dig om du dör, så jag biter ihop, lämnar mina bekymmer hemma, går till jobbet och lyssnar på de andra som inte lämnar sina bekymmer hemma, ler glatt och försöker göra deras jobb också eftersom de mår så dåligt.

Nu glider jag igen, får snart byta rubrik på det här...men skyller på att det är fredag så jag kan påbörja mitt helgmissbruk med lite rödvin...

Vilja

Kategori: Allmänt

Så länge jag var liten stod min vilja i skogen och växte. När jag äntligen blev stor nog att få den hade den pinats av väder och vind så det fanns inte mycket kvar av den. Jag fortsatte att leva under andras vilja. Än idag har jag svårt att veta vad jag vill. Gör jag saker för min egen skull eller för andras? Inte förrän jag var 30 började min vilja växa till sig. Tyvärr hade den utsatts för lite för hårda väderomslag så den hade inte hunnit bli tillräckligt stor och stark för att klara sig på egen hand.

Idag vet jag mer vad jag inte vill än vad jag vill. Jag vill inte leva. Jag vill inte dö. Jag vill inte skratta, jag vill inte gråta. Jag vill inte sitta med ett tomt hjärta. Jag vill inte jobba, jag vill inte vara hemma. Jag vill inte glömma, jag vill inte minnas. Jag vill inte förlåta. Jag vill inte hata. Jag vill inte ge, jag vill inte ta.

Jag vill sova.