irmeli

Bloggen handlade från början om terapi, psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp. I huvudsak använde jag den som ett terapiredskap för att bearbeta mina egna reaktioner och minnen. Nu skriver jag om vad som faller mig in, om mitt nya liv i Holland blandat med mitt gamla liv i Sverige.

Energi

Kategori: Allmänt

Det pratade vi mycket om igår och jag vill få min hjärna att inse att det är en mängd energi som går åt till att bära på alla känslor. Jag vill att min barndom ska vara en del av mitt liv som jag kan tänka tillbaka på utan alla dessa känslor som väcks upp. Jag vill kunna se tillbaka och konstatera att så var det och sedan släppa det. Varför ska jag ödsla energi på personer som inte betyder något för mig längre? Jag behöver aldrig se dem mer, de kan inte skada mig mer.

"Min terapeut" (jag låter som i en amerikansk film, min terapeut säger...;)) menar på att ju mer jag får upp till ytan desto mer bearbetar jag det och kan lägga det i minneshögen som ett dåligt minne. Just det att jag ändå kan prata om det utan tårar är ett framsteg i detta, det visar att känsloladdningen ändå får ur sig energi som jag sedan kan använda till annat. Han tycker också att det är bra när jag visar min ilska och frustration som jag inte fick visa som barn.

Ut med det, ge kärringen vad hon tål, bra att du visar att du blir arg på henne! Ut med hatet! Där kom vi in på hatet som jag aldrig riktigt tillåtit mig att känna. För mig är hat ett starkt ord och jag ser själv inte att jag bär det inom mig. Henne har jag nog lättare att hata för hon var dagligen rent elak mot oss. Honom har jag svårare att hata för han gick i hennes ledband. Honom tycker jag mer synd om som var så styrd av hennes nycker och ideér.

Det sägs ju att man ska igenom olika stadier så jag kanske börjar få fram den ilskan som jag tidigare inte vågat känna fullt ut. För tillfället är den utblandad med sorg och tycka synd om. Till slut kanske det kan bli det jag önskar, bara ett dåligt minne som inte kräver någon energi från mig. Somliga straffar Gud meddetsamma var ett stående uttryck när jag var liten. Jaa, men vissa får sitt straff senare i livet kanske, han kanske är lite finurlig och låter en del vänta ett tag. De är båda två märkta av ständiga smärtor och jag kan inte låta bli att känna en viss skadeglädje över det. Det är kanske Guds straff över dem att elakheterna ska krypa ut genom smärta (som är ett annat uttryck jag ofta fick höra, när man hade ont någonstans var det elakheterna som kröp ut).

Nu ska jag jobba så hinner inte ta mer just nu, jag får återkomma med hämndlystnaden senare. Den diskuterade vi också under sessionen.

Kritik

Kategori: Allmänt

Varför är det ett så svårt ämne? Varför tolkar man det vissa säger som negativt och det andra säger som positivt fast de egentligen säger samma sak? Varför tar man vissa saker personligt och andra med en axelryckning? Idag har varit en dag med många funderingar över detta. Dagen började med min terapi. Där accepterar jag det mesta och försöker fundera, jag kan vara lugn, saklig och väldigt analyserande över mig själv. Vid lunch var jag med min son till en sjuksköterska. Efter en stund med henne får jag ett mindre spel och talar om vad jag tycker och tänker om deras bemötande av människor. Nu ikväll har jag haft en diskussion med en person som jag tycker väldigt mycket om. Den pendlade mellan gråt och skratt, ilska och till slut samförstånd.

Beror det på deras bemötande av mig, mitt bemötande av dem, känslomässiga band, känsliga ämnen, eller varför reagerar man så olika? Jag kan tänka mig att hos terapeuten är det jag som pratar och han som till största delen lyssnar. Han tror på mig och bemöter mig på ett för mig korrekt sätt. Han är lugn och saklig, ställer frågor och följdfrågor. Han får mig att "må bra" och accepterad.

Besöket hos sjuksköterskan...det är min son som jag älskar hon pratar med. Hon ställer konstiga frågor och jag ser att han mår dåligt av dem. Standardfrågan är vad kan vi hjälpa dig med? Vad har det för betydelse för vården vad han gör på dagarna? Han ser det som en meninglös fråga och jag ser det som en meningslös fråga. När jag ifrågasätter får jag svaret att så jobbar vi här. Problemet är ju att alla jobbar så, de ska jobba "förutsättningslöst" och låta patienten berätta allt. Men om patienten inte vill eller kan berätta allt? Ska de personerna bli utan hjälp? Vi har mött på det här bemötandet så många gånger nu och visst för merparten av befolkningen kanske det fungerar men inte för oss. Borde det inte finnas olika sätt att bemöta en person? Ska inte vårdpersonal kunna läsa av människor bättre?

Och nu på kvällen när jag försöker tala om hur jag mår så får jag i mina ögon oförtjänt kritik, vilket leder till en onödigt laddad diskussion innan vi sansar oss och kommer fram till konsensus.

Det är jobbigare att få kritik från personer man bryr sig om, det är jobbigt när personer jag bryr mig om blir kritiserade av andra. Det är enklare när det är en neutral person som ger kritiken. Men bemötandet har så stor betydelse, sägs det på rätt sätt behöver det inte bli så jobbigt. Alla behöver positiva saker, jag tror fullt ut på det där med att man behöver förhållandet 7-2 eller är det 5-2? Säger du två negativa saker behövs det fem eller sju positiva för att väga upp det. När det gäller personer du bryr dig om krävs det kanske ännu mer positivt. Personer jag bryr mig om ska älska mig oavsett mina dåliga sidor. Då känns det hårdare att få höra att det finns saker de inte tycker är bra. Hos terapeuten får jag bekräftelse på att jag duger som jag är till största delen, då kan jag ta att han slänger in lite obekväma frågor emellanåt. Dessutom är jag inställd på att det ska vara jobbigt. Vid ett vårdbesök suddas gränserna på något sätt ut, åtminstone känner jag mig nästan aldrig väl bemött av vårdpersonal. Jag känner mig alltid kritiserad och ifrågasatt. Varför? Det kan ju inte bara vara mitt fel även fast de försöker få det till det?

Uppdatering

Kategori: Allmänt

Saker kommer i fel ordning nu. Givetvis skulle jag ha börjat med en uppdtering eftersom det är närmare ett halvår sedan jag skrev något. Min terapeut blev sjuk och skulle skicka en ny tid till mig. Jag fick aldrig någon tid så jag tänkte att jag är väl för välanpassad för honom också. Visst blev jag irriterad eftersom jag inuti inte är så välanpassad som det ser ut på ytan. Men, i alla fall, sedan sist har jag flyttat, jag köpte en liten bostadsrätt som jag nu håller på att renovera när jag har tid och lust. Sommaren har varit en härlig sommar med mycket resande. Mina barn har det bra vad jag vet. Allt har känts lugnt och skönt och jag har mått oförskämt bra. Helt enkelt har jag njutit av tillvaron. Det gäller att ta vara på stunderna av lycka för rätt som det är händer det något igen. Det är ändå en positiv erfarenhet, jag har lärt mig att leva i nuet till stor del. Åtminstone när det gäller positiva händelser så vill jag ta dem till mig och må bra av dem.

Efter semestern hörde min terapeut av sig igen, jag var ganska irriterad för jag tycker att han kunde hört av sig tidigare. Hur som helst så bestämde jag mig för att ge det en chans till. Nu har jag gått några gånger igen. Egentligen är det bättre att gå på terapi när man mår bra, på något sätt känns det som att det ger mer. Det blir ett samtal och ett utbyte när jag kan diskutera saker nyktert och sakligt istället för att sitta där som ett gråtande vrak. Just nu pratar vi mycket om hur jag ska få den där lilla flickan att hålla sig borta i vissa situationer. Hon behövs inte längre men eftersom jag aldrig har fått lära mig att det är tillåtet att visa känslor så överreagerar hon och tar över. Jag tar till samma metoder som när jag var barn genom att reagera överdrivet med gråt eller ilska i tron att ingen lyssnar på mig om jag inte överreagerar. Vilket i sig är konstigt eftersom jag alltid blev bestraffad eller hånad när jag reagerade så som barn. Där finns det en del att jobba med, jag är vuxen och borde kunna reagera vuxet. Jag har bara inte lärt mig hur en vuxen reagerar eftersom mina förebilder inte var några bra förebilder.

Ändå har jag lärt mig att inte skämmas så mycket för den jag är. Vi pratar mycket om vad som är normalt eller inte normalt. Jag har ett behov av att passa in i mallen istället för att acceptera mig själv som jag är. Idet fallet är min terapeut ovanligt klok. Han har fått mig att inse att det är inte så viktigt att vara i normalpopulationen. Alla har rätt att vara den de är utan att dömas för det. Rent intellektuellt har jag alltid vetat det men känslomässigt har det alltid varit viktigt att inte sticka ut för mycket. "Vad ska grannarna säga?" Senaste tiden har jag börjat prova mina vingar och tagit ut svängarna lite mer för varje gång och vet ni? Jorden går inte under! Jag överlever och mår dessutom bra av det :) Positiv spiral på gång :) Hoppas bara att jag kommer ihåg det när nästa svacka kommer.

Hösten har varit en fin höst som mer har bestått av sommar än av höst. Det gör också underverk för min del eftersom jag inte tycker om vinter. Det får mig också att tänka att jag är till viss del årstidsbunden. Nu har det pratats mycket om att hösten och vintern är i antågande och jag känner hur ångesten smyger sig på. Jag vill inte ha vinter igen trots att jag har svettats otroligt mycket denna sommar. Det skyller jag dock på att jag tror att jag håller på att bli en klimakteriekärring. Ändå svettas jag hellre än jag fryser förutom på nätterna, det är svårt att sova när det bara rinner om en. Efter en dusch är man lika äckligt klibbig inom fem minuter igen.

En salig blandning här :) Det kanske blir så när man har en sömnlös natt, tankarna snurrar åt alla möjliga håll. Ändå är jag för tillfället lycklig och vill inte tillåta ångesten att gripa tag i mig fast den lurar om hörnet. Just nu försöker jag istället intala mig att det är en tillfällig svacka som väcktes av klassträffen. Jag ska prata med terapeuten om det på tisdag tänker jag. Han har säkert några kloka ord att säga om det också. Det är troligen helt normalt, haha, nu är jag där igen, normalt...tänk att det är ett så värdeladdat ord när det egentligen bara talar om hur merparten är. Istället ska jag vara stolt över att inte vara normal, det är ju det som gör mig till den jag är. Jag ska bejaka mina udda sidor...hahaha...undrar om jag någonsin kommer att verkligen få in det i min knäppa hjärna...nähä, nu börjar det bli alltför svamligt så ska nog ägna mig åt min bok istället efter att jag tagit en glutt på facebook...godnatt!