haha, på något sätt tror man, åtminstone när man är ung, att den gyllene medelåldern verkligen ska vara gyllene. Du har fått dina barn, du har kämpat dig igenom åren med dålig lön, du har klarat åren med huslån, billån och allt annat.

Ja, om du är smart så har du det, Om du istället som jag, gör fel val i livet och inte vill leva med din man som inte gillar ditt kön eller dina barn, så ska du straffas. Dagens samhälle bygger på att du ska leva ditt liv med en och samma man, ha 2,3 barn, volvo, köpa villa och DÅ har du gjort dig förtjänt av den gyllene medelåldern.

Ja, jag ÄR en bitterfitta, hela mitt fucking liv har varit en berg och dalbana, jag började som sjuk i glutenintolerans, vilket ingen visste vad det var när jag var liten, mina föräldrar gav mig inte tillräckligt med mat eftersom jag var undernärd redan som baby. Min mamma var för ung för att ha barn och min pappa lämnade oss när jag var liten.

Fosterhem och barnhem, där jag lärde mig att jag inget var värd. Du är värd ungefär lika mycket som en häst eller hund, folk kommer och tittar på dig för att "köpa" dig och om du inte är tillräckligt söt eller snäll vill ingen ha dig.

Fosterhem där jag blir slagen och utnyttjad som arbetskraft och sexuellt objekt, ja, det gör ju inte direkt att jag känner mig mer värd som människa.

Äntligen vuxen och jag tror att äntligen ska jag kunna leva som jag vill. Nänä, jag är redan så skadad så jag fortsätter att leva under mina fosterföräldrars "lagar", vad ska grannarna tycka, du måste leva som alla andra.

Hittar en man som inte är rätt, men jag gifter dig med honom ändå för att det är vad som förväntas av mig. Vi skaffar barn och jag "anpassar" mig och tror att livet ska vara så. Efter ett antal år, skilsmässa och jag får hela skulden för hur kan jag lämna en så trevlig man?

Ett par år efter skilsmässan kommer det fram att min före detta man är gay, ja, varför tror ni att jag lämnade honom?

Hittar nästa man och tror att det är rätt. Haha, mina barn är skit och hans barn är änglar (vilket de är, men mina är det också). Jag betalar hans skulder hos kronofogden och sedan är jag skit.

Hittar denna man, som hittills inte har gjort en fluga förnär, han har ett förflutet och jag har ett förflutet, vi flyttar ihop och då ska vi genast straffas. Vi har försökt att leva efter samhällets lagar, vilket har lett till att båda våra liv nu är i spillror. När jag flyttade hit hade vi båda ett "skäligt" liv, jag hade mitt skadestånd, han hade sina bröder som backup.

Hans bröder ser mig som en "golddigger" för att han hade ett arv att vänta (vi har fortfarande inte sett ett krona av det arvet). Han har ett förflutet som inte är roligt, kommer inte att gå närmare in på det nu. Socialen ser oss som en enhet och vi ska leva på mina pengar, vilket vi gör.

Jag får ett jobb och tror att äntligen ska livet ordna sig. Vi planerar att gifta oss och leva lyckliga resten av våra liv. Ännu en gång, nope, han har ingen rätt att vara oberoende, jag ska betala för allt för att vi har delade kostnader. Ja, delade kostnader, innebär inte det att man ska DELA kostnaderna? Nej! Det innebär att jag på min lön ska betala allt.

De talar om för oss att vi måste flytta isär för då kan han få det han har rätt till. Det han har rätt till? Ett liv i ständig kontroll från sociala myndigheter? Han har inte rätt att se mig när han vill, han måste lämna in ett schema över när och hur ofta vi träffas, om han hjälper mig med något måste han ta betalt, han måste rapportera om han tar semester, han har bara rätt till två veckors semester per år, han måste stå till arbetsmarknadens förfogande resten av tiden trots att han är handikappad och har läkarutlåtanden på sina handikapp.

Yepp, nu lämnar jag honom och flyttar till en egen lägenhet, vem vinner på det? Ingen! Vi måste leva isär och socialen måste betala för honom.

Och så tycker folk att jag är gnällig och negativ?