Nu har jag suttit här och hoppat mellan olika bloggar. På ett sätt är det skönt att se att jag är långtifrån ensam om mina upplevelser. Samtidigt väcker det en sorg över att det svenska välfärdssystemet är så illa rustat att upptäcka och hjälpa barn som far illa. Rent personligt är det egentligen märkligt att man kan njuta av att läsa om andras elände. Men det gör jag, jag gräver in mig i deras berättelser, gråter en skvätt och fortsätter läsa. Ibland är det skrämmande med igenkänning, ibland är det långt från min egen verklighet. Jag borde väl också ta tag i designen på den här bloggen. De flesta är så duktiga och har jättefina bloggar. Jag bara skriver rakt upp och ned. På sätt och vis är det väl texten som är det viktiga men...jaja...jag är helt enkelt för lat eller något.