Jag har alltid levt efter devisen ensam är stark. Det har gjort att jag aldrig knutit mer än ett fåtal personer nära mig. Jag har alltid kunnat räkna mina närmaste på ena handens fingrar. Fortfarande blir jag besviken när personer jag tror är eller kan bli mina vänner visar sig inte vara det. Samtidigt som jag känner att det är så mitt liv är. Jag bjuder inte in till vänskap. Så fort jag känner en närhet drar jag mig undan. Jag känner mig utnyttjad och att människor bara är vänliga för att de vill ha något tillbaka. När måste jag betala? Det är så mycket enklare att behålla distansen så slipper jag bli sårad. De som står ut med mitt ensamhetsbehov och accepterar och älskar mig som jag är stannar kvar. Under årens lopp har ett antal passerat revy men vissa stannar kvar även om vi inte hörs speciellt ofta.

Trots det har jag sedan jag började öppna mig genom den här bloggen knutit vänskapsband till både nya och gamla bekantskaper. Ännu en gång slås jag av att det inte är de jag trodde som hör av sig. Kanske det är så att det är för svårt för vissa att få sådana här saker slängda så naket framför sig. De har aldrig trott det om mig eftersom jag alltid har varit en bra skådespelare som inte har visat mig själv. Tyvärr har det lett till att jag tappat bort mig själv. Sorgligt egentligen att man ska jobba så hårt för att skydda personer som har gjort en så illa.

Nu glider jag iväg igen, min hjärna gör sina krumsprång. Fortfarande kan jag räkna mina närmaste vänner på ena handens fingrar MEN jag har upptäckt att när jag vågar öppna mig vågar andra också göra det. Det visar sig att många andra har liknande saker i sina bagage. Jag har också upptäckt att jag är en svår person att lära känna. Jag har alltid trott att jag är som en öppen bok, vilket jag antagligen är för vissa, men för merparten är jag inte så öppen som jag tror. På ytan tror jag att folk uppfattar mig som öppen men när de kryper in under skinnet på mig måste de göra det på ett speciellt sätt för att jag ska lita på dem.

I de lägena spelar jag en roll. Jag låtsas att de känner mig. Jag låter dem få vissa utvalda bitar. Jag ger dem det de vill ha och förväntar sig. Eller det jag tror att de vill ha och förväntar sig. Tråkigt nog tar den rollen över även på terapin. Jag läser av för mycket och försöker göra det som förväntas. Som förra gången mådde jag riktigt dåligt och grät. Femåringen i mig kom fram. Det var inte ok så på måndag måste jag försöka plocka fram 40 åringen, hålla ihop mig och vara saklig igen. Då sätter jag på mig en mask. För tillfället intalar jag mig att jag klarar det.

Likadant på jobbet, egentligen vill jag bara skrika rakt ut eller krypa ihop till en liten boll. Men ensam är stark, ingen saknar dig om du dör, så jag biter ihop, lämnar mina bekymmer hemma, går till jobbet och lyssnar på de andra som inte lämnar sina bekymmer hemma, ler glatt och försöker göra deras jobb också eftersom de mår så dåligt.

Nu glider jag igen, får snart byta rubrik på det här...men skyller på att det är fredag så jag kan påbörja mitt helgmissbruk med lite rödvin...