jaa, vad ska man säga?
Kategori: Allmänt
att man aldrig ska upphöra att förvåna sig? Min syster vet helt plötsligt att ingen av de andra fyra syskonen varit utsatta för något? Är inte det också en lögn isåfall? Hur kan hon veta det? Speciellt som min biologiska bror lika väl som jag kan vittna om den psykiska och fysiska misshandeln.De sexuella övergreppen brukar inte förövaren erkänna och det finns sällan vittnen. Men jag undrar för mig själv vad hon skulle göra om hennes dotter en dag skulle berätta något sådant, skulle hon anklaga sin dotter för lögn då? Eller blunda som hon blivit upplärd att göra?
Alla mina syskon hatar mig, ja, jag kan ju inte svara för min minsta bror, det kanske han gör och jag antar att hon gör det eftersom hon säger att alla gör det. Min biologiska bror och min andra lillasyster älskar mig såvida de inte ljuger när de säger det. Mina tre övriga biologiska syskon hatar mig inte heller vad jag vet så det drar ju ned statistiken lite till, två av åtta som isf hatar mig vilket ger 25%. Det kan jag leva med ;)
Min son och svärdotter hade en del bra saker att säga som jag är inerligt tacksam för :) Av andra har jag fått ett osynligt stöd som jag också är tacksam för :) Ni vet vilka ni är :)
RME säger:
Var och en får stå för vad den känner. Ta inte till dig vad en person säger att någon annan tycker och känner. Det är inte ens säkert att de vet om att någon annan sagt till dig att just de skulle hata dig. De kanske inte är medvetna om vad som händer och vad som är sagt.
Ja, det ligger mycket känslor i det där hatet. Det som sägs här påverkar dina syskon på ena eller andra sättet, som de bara själva kan svara på hur och varför. Jag uppfattar det mest som "skjut budbäraren". Som jag sagt förut så, om det inte fanns någon sanning i det du säger, skulle det ligga närmare tillhands att fortsätta känna kärlek till dig och visa sin omtanke och att man står på din sida.
Hatets motpol sägs vara likgiltighet. Så länge man hatar så bryr man sig om den andra personen. Någonting gör i alla fall väldigt ont i en som man förknippar med den person man säger sig hata.
På det sätt som "hatet" tar sig uttryck uppfattar jag det som att det finns en önskan om kontakt, om någon form av ändring där ni båda är närvarande. Annars hade likgiltighet varit ett mer naturligt sätt att hantera det på och sedan gå vidare med sitt eget liv.
Jag uppfattar det som att ni båda kämpar oerhört hårt på varsitt håll. Det är smärtsamt att åse från sidan. Jag önskar att det förflutna skulle sluta att göra er illa. Jag önskar att smärtan och sorgen skulle föra er tillsammans istället för isär.
En dag kanske någon finner en öppning och lösning så att ni kan närma er varandra.
Kram!